Jag visar alltid en så trygg, säker och stark sida utåt att ingen någonsin kommer ta mej på allvar när mitt inre monster äter upp mej inifrån. Det kommer ta lång tid för folk att lära känna Matilda bakom den stenhårda masken av leenden och gapskratt.

Masken är nästan alltid där. Det händer någon enstaka gång att den faller av mitt ansikte, och då tappar alla andan när de såg att jag också har vatten bakom ögonen, något som dom inte trott. På nätterna när ingen ser mej, vågar jag också släppa taget, säppa min mask. Då kan jag gråta i timmar, låta min salta tårar blöta ner min favorit kudde som var fylld med intårkade tårar efter nätter som jag varit för rädd för att sova.